Hallå på er, så roligt att det är så många som tittade in igår när jag hade gjort mitt första inlägg på denna blogg som jag har i åtanke ska bli min oas av tankar och funderingar på livets alla möjliga delar.

Stort tack!!

Ikväll tänkte jag att jag skulle dela med mig av mina gillar & gillar inte tycken.

Just nu kan jag slå till med att jag inte gillar skräckattacken min lille Ronja gav mig precis, genom att hoppa upp i sängen utan att jag var berädd på det.. Ja så det kan gå!

Sak samma. Jag har många delar i livet som jag verkligen gillar.

Främst av allt så är min familj min största lycka och de ger jag mycket av min tid till.

Näst på tur måste jag nog bestämt sätta mina pälsbollar, Roccomannen och Ronjatussen ( jag vet, jag har töntiga namn på dessa två )..

Jag är dessutom en jävel på att städa, pedant som jag är. Min käre karl brukar ofta skaka på huvudet och skratta åt mina sysslor som 9 av 10 gånger är totalt meningslösa, men jag trivs med mina nyputsade bord och mitt fina badrum. Jag är även av den sorten som älskar vintage och jag har spenderat mycket tid på loppisar, både nätloppis och second-hand butiker runt om i småland.

Men det bästa av allt, som jag kan tänkas hitta på är kvällarna med långa stunder av snack och liten verkstad med min andra halva här i livet, känslan av att ligga i sängen och bara prata på med den personen som är mest intressant för en får det hela till nya vyer.

Dåså.. Slut på det goda och in med det onda.

Om jag ska vara helt ärlig så finns det mycket jag inte gillar här i livet, mycket är ju sånt som man inte behöver gå runt och tänka på (som tur är).

Jag gillar inte falska människor, som väljer att vara ens vän för att sen kunna gå bakom ryggen och ordbajsa en hel dagbok om en själv till folk.

En annan sak som jag verkligen har emot, ja jag nästan hatar det.

Det är skönhetsideal, detta jäkla ideal som man ser varje dag, internet är fullt av det, stan är fullt av det och människor svärmar kring detta var eviga dag.

Detta är så pass viktigt så att mitt inlägg ett tag framöver kommer handla om det.

Idag får man inte sticka ut, man får inte klä sig hur man vill och man får absolut inte göra vad man vill med sin kropp för ens människor runt omkring ska ha ett och annat att säga om saken.

Jag lever utifrån att alla människor är precis lika fina, och helt ärligt, tycker ni inte det också?

Jag hoppas det iallafall... Jag kan som så många andra på denna jord tycka det är jätte roligt med smink och kläder, ja till och med håret kan vara riktigt motiverande. Men det är när det börjar gå igenom kläderna och sminket som jag börjar reagera, skinnet, fettet, musklerna och allt vad man nu har, det är ens egendom, något man ska vara stolt över och inte skämmas över, och DET SPELAR INGEN ROLL hur du ser ut, du är så jävla snygg ändå!

Varje dag slinker man in på någons blogg, någons instagram eller facebook där det efter varje inlägg skriker utseendefixering, man ska inte vara för stor, man ska inte ha för små, stora, avlånga eller hängiga bröst. 

Gud nåde mig om jag har fett på låren och magen, då ska det bort fortare än vad posten dimper ner i brevlådan på förmiddagen. Kan vi inte bara allihopa komma överens om att både du, du och jag och även ni allihopa duger precis som vi är. Ingen kan någonsin ändra på det, och vi ska aldrig göra någonting för att andra människor ska vara nöjda med hur vi ser ut, man ska ALLTID göra det för sin egna skull och skita totalt i hur andra vill se dig.

Du är så jävla fin ändå, utan allt ytligt, så det så!

För att göra det hela kortfattat, skit i vad andra tycker och tänker, gör vad du vill istället!

/ Linda.

Hej på er.

Nu vore det väl på sin plats för en presentation om mig.

Ja, Linda Sonnerby heter jag, jag fyller 23 i Juli och har sen snart 6 år tillbaka en liten dotter vid namn Tindra.

Jag bor med min älskade Kristian som snart ska fylla 27 år och som jag sommaren 2016 ska gifta mig med.

I vårt hem bor även min lilla busfia Tindra varannan vecka än så länge

och våra 2 katter Rocco och Ronja, två herrar närmre bestämt.

Jag är som så många andra en helt vanlig invånare i detta vanliga land,

ja iallafall om man räknar till på ytan.

Men bakom min fasad av en underbar familj och älskvärda djur gömmer sig ett bagage som inte så många 22 åringar har.

Jag ska berätta, jag lovar.

Jag är uppvuxen 12 mil från där jag befinner mig idag, närmre bestämt i en liten by mitt i de Småländska skogarna vid namn Åseda.

Där bodde jag med min mamma, pappa, syskon och övrig släkt fram tills att jag var 16 år.

Mitt bagage började fyllas med onödiga saker när jag var 5 år då min mamma Christina blev sjuk i cancer, Malign melanom som denna otäckingen heter.

Min mamma var som så många andra flickors mamma, min största förebild och är än idag, allting hon gjorde var gudomligt enligt mig, Ja min mamma var bäst helt enkelt.

När jag några månader efter min 7 årsdag fick beskedet på Växjö lasarett att min mamma inte levde mer slocknande en lycka för mig.

Jag minns det så pass tydligt så att det lika gärna kunde varit i förra veckan det hände.

Efter en tid så började min pappa bete sig konstigt och några månader efter att jag fyllt 9 år så var min pappa påväg till ett behandlingshem i Kosta eftersom att han hade funnit en vän, den kära spriten, vilket jag som liten med mina storasyskon kunde hitta i min pappas skåp och hans gömmor i garaget.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är besviken på honom, ibland när jag tänker på det så kan jag fortfarande känna hat emot honom för vad han gjorde mot hans 5 barn och mot mammas barn, hon som inte ens fanns där för att skydda oss mot hans trygghet spriten. Jag kan ofta undra och tänka tillbaka på den tiden och fundera på om det var meningen att just jag och mina 4 syskon skulle få den starten i livet för att vi skulle lära oss något av det, att aldrig ta till vertyg för att dränka sin sorg.

Men även om min barndom har gett mig bagage som detta så har det även givit mig minnen av starka människor som jag idag ser upp till på ett helt annat sätt än vad jag egentligen trodde var möjligt.

Jag menar ta min mormor, en enastående kvinna som kämpat sig igenom livet med sjukdomar efter sjukdomar och aldrig visat mig något annat än ett leende.

Och för att inte tala om min stödmamma som gett mig helgerna i min barndom och gjort de till minnen jag aldrig kommer vilja sudda ut.

Ja, hela min familj har givit mig minnen, bra minnen och dåliga minnen, till och med pappa.

Men tillbaka till vad inlägget handlade om, mig...

Åren gick och jag blev till slut tonåring, ju mer tiden gick så upptäckte jag nya saker, och får jag säga det själv så var jag en riktig busunge som gjorde allt min pappa sa att jag inte fick göra.

När jag var 13 år så träffade jag min bästavän, som än idag är den goaste människan jag någonsin haft turen att träffa. Josefin, hon som alltid har funnits där vid min sida, vad det än har varit.

Hon är en av mina tärnor till bröllopet, en av jordens finaste människor och en helt underbar person.

Ja, det var henne jag gjorde allt busigt med.

3 år senare, ja närmre bestämt när jag hade fyllt 16 år så träffade jag en kille, han var 4 år äldre än mig, cool, tatuerad och spännande. Ja, det är klart att vi blev kära, han var ju det tuffa i livet.

Men plötsligt så hände det någonting som inte riktigt var planerat, ne faktiskt inte alls.

3 veckor efter vår kärleksdebut så blev jag gravid.

Någonting som jag idag 7 år senare verkligen är tacksam för,

det är att jag fick hans tillåtelse att få välja själv hur jag ville göra med det där lilla där inne.

Ja, han var med mig hela graviditeten och fanns vid min sida, och det är något jag verkligen skulle vilja tacka honom för. Det ända faktiskt. För han var den ända som stod där och stöttade mig när alla andra runt mig snackade bakom ryggen och klankade ner på mitt beslut att behålla det jag idag är mest tacksam för här i livet, att jag behöll mitt älskade barn.

Den 16 juni 2009 föddes jordens finaste skapelse, min dotter.

Hon var precis som jag alltid hade drömt om, lika fin och lika rätt.

Jag var så glad, förmodligen så glad så det aldrig hade uppnåts innan.

Men efter några månader så vände den glädjen till förtvivlan och sorg, jag och hennes pappa separerade och jag blev lämnad ensam med min då 6 månaders bebis i famnen, visserligen så bodde jag på ett behandlingshem för familjer i kris men vad hjälpte det?

Jag var 17 år fyllda och ensam med en 6 månaders bebis, utan min älskade förebild mamma och med en alkoliserad, bipolär pappa 5 mil ifrån mig.

Jag var helt ensam, iallafall kändes det så.

Allt vad tiden gick så började jag tappa hoppet om mig själv, jag kände själv hur jag gick från att ha varit en stark tjej till en ångestladdad flicka som nu var helt ensam med en liten flicka.

När jag äntligen började repa mig så drogs mitt hjärta i tusen bitar igen när min dotter plötsligt blev omhändetagen och satt på ett familjehem tillsammans med mig.

Under ett halvår så bodde jag där med henne, tills den dagen jag fick reda på att jag skulle flytta, 20 mil därifrån. Mitt liv rasade samman, igen.

Under 2 nästan 3 år så fick jag bara träffa min dotter 1 gång varannan månad.

Ingen av mina anhöriga förstod varför, jag hade ju varit den som kämpat mig igenom så mycket och visat mig stark och stått rakryggad under hela mitt liv.

Men så kom året då mitt liv skulle nå sin vändpunkt, 2012, det bästa året i HELA mitt liv.

Den 20 April 2012 så träffade jag han som skulle få mitt liv att bli så mycket bättre.

Min älskade Kristian Hallqvist, mitt livspussel och min gåva från någon väldigt god själ.

Den 20 Maj 2012 så flyttade jag hit, där jag sitter idag 12 mil ifrån mitt helvete, och 12 mil närmre mitt älskade barn. 2012 var även året då jag började plugga, jag fick 2 jobb inom vården och jag började ta körkort.

Året därefter, ja 2013 så beslöt jag mig för att ta tag i det jag så länge hade trott var dödsdömt, men efter allas vägnar och goda råd så skickade jag tillsammans med min fantastiska svärmor ett brev till socialen i Hässleholm för en ansökan om att få tillbaka min dotter. Hela 2013 gick åt att testa olika tillvägagångsätt och möjligheter om hur vida min dotter skulle kunna flytta tillbaka igen.

2014 kom, jag fick mitt körkort, Kristian friade och jag hade fått min dotter tillbaka varannan vecka.

I slutet av 2014, december för att vara exakt, så får jag samtalet av min socialsekreterare jag så länge hade väntat på, Lvu:et var hävt, och nu var det bestämt att Tindra ska hem igen.

Ja, ni kan ju tänka er själva, denna människa, Kristian som jag så länge hade väntat på, räddade mig från tomheten, gjorde mig till den jag egentligen är, han gjorde mig till Linda och stod sen där vid min sida och såg min utveckling till att komma tillbaka till den mamman jag för över 7 år sen bestämde mig för att bli.

Han tryckte på playknappen igen, och fyfan vad det gick undan.

Och utan honom, min älskade Kristian så hade jag aldrig varit där jag är idag.

Tack mitt hjärta för att du fick mig att inse att även jag räcker till.

Jag älskar dig över alla land och alla hav i hela världen.

Och en sak till, tack för att du är pappan Tindra aldrig fick,

du må tro att hon är glad över det.

<3

Idag lever jag ett underbart liv som jag är så otroligt tacksam för,

Jag är inne på andra av tredje terminen på min utbildning till undersköterska och jag har aldrig haft så bra betyg som nu.

Min dotter och jag ser framemot att få en framtid tillsammans.

Och vetskapen om att jag efter sommaren kommer hämta och lämna henne i skolan,

gör mig lyckligare än vad jag någonsin varit innan.

Den här bloggen ska jag driva för att jag vill att folk ska få upp ögonen på att det ljuva livet bakom sociala medier inte existerar i varenda hus, hur fint och mysigt det än ser ut att vara.

Jag hade inte det livet som så många andra hade, och jag är långt ifrån ensam och det viktigaste för mig idag är att de barn och vuxna som idag lever i den misären jag och min familj levde i och värre än så, ska kunna få sin röst hörd och få den platsen i samhället som dem helt självklart är värda.

För bakom varje stängd dörr, gömmer det sig en värld av sanningar.

Min älskade pappa, och min ängel och förebild, mamma. 

Min lycka

Min två små gossar!

Välkomna hit! :D 

/Linda